osäkert och jobbigt

Idag hade jag behövt den där varma, trygga famnen att ligga o gråta i. Bara få släppa på allt jag hållt inne lite för länge. Jag saknar den famnen. Den som tillhörde honom. Där jag fick vara oavsett hur jag mådde, hur jag såg ut eller vilket humör jag var på. Där fick jag sova tryggt under nätterna. Inga sömnlösa nätter, inga mardrömmar. Jag fick vara där när jag var glad och sprallig, och blev lite lugnare och ännu gladare i hans famn. Jag fick också vara där när jag var ledsen, och fick gråta ut tills tårarna var slut och jag kunde andas normalt igen för att sedan få somna till ljudet av hans hjärtslag och värmen av hans famn. 
 
Det är så mycket svårare utan hans famn. Nätterna blir sömnlösa och om jag väl somnar drömmer jag mardrömmar som väcker mig med panik. Mina rastlösa kvällar blir till ångest och mina ledsna kvällar blir till ångest, tårar och kramper i magen av smärtan som inte släpper. 
 
Jag överlever utan honom, men jag vill inte bara överleva. Jag vill ju leva.. 
Kommentera inlägget här: